Har grubblat så mycket över det där. Men jag har kommit fram till, att "hem" för mig, är där jag har mina rötter. Oavsett var jag befinner mig i livet.
Det är konstigt. Det är liksom oundvikligt. Iaf för min del. Att uppväxten satt så djupa spår i mig. Eller borde jag kanske säga naturen? för det är den som sitter så djupt rotad i mig. Vad vore jag egentligen utan den?
Det spelar ingen roll hur mkt jag försöker inbilla mig själv att jag klarar av att bo i en stad. Det går bra, en tid. Men Förr eller senare vaknar jag upp och inser att jag måste "hem". Jag måste vara nära den natur jag växte upp i. Jag måste få andas frisk luft. Jag måste få befinna mig, mitt i ingenstans. Känna lugnet. Känna mig hemma.
Utan naturen, överlever jag inte.
så enkelt är det.
Vissa har ju nyss fötstått de där. Tagit steget. Stadslivet är ingenting i gämförelse. Ta steget du me så fort som möjligt. Du kommer hitta all lycka i ¨skogen¨ :D ha de bra flicka lilla :)
SvaraRadera